Den senaste tiden har det kännts som om jag går runt och håller andan. Känslorna, tankarna och rädslorna har stängts in i ett litet rum i bakhuvudet. Där får det ligga tills jag vågar ta fram dom.

Hjälpen jag skulle få av psyk verkar inte bli av alls. Den senaste läkaren jag hade tid hos, hittade inte ens min journal. Hon påstod att det inte fanns något skrivet om mig alls, trots att jag "funnits" i deras system i ett par år. 

Remissen som skulle skickas till Dbt, recept på mediciner osv. har inte kommit trots att hon skrivit det i min "nya" journal. Jag ringde och frågade för några veckor sen och då förstod sköterskan inte alls varför hon skrivit så när inget hänt. 

Jag fick ta mod till mig och ringa jouren för att få min medicin. När jag senare åkte dit för att prata med någon så presenterade de sig inte ens. Hur kan de då tro att man ska våga öppna sig för någon man inte ens har ett förnamn på?

Jag fick ett tillfälligt recept som skulle räcka en vecka och hänvisades till öppenvården för att få tillräckligt utskrivet. Men problemet är bara att de inte har någon telefonkö så efter att ha ringt, ring och åter ringt, gav jag upp. Det gick helt enkelt inte att komma fram.  

Som tur är har jag en familjemedlem som står upp för mig när jag inte orkar. Men hur gör de som inte har någon att luta sig emot? 

Hel den här biten med psyk är en skamfläck. Det är ingen ordning på någonting. Journaler slarvas bort, läkare anställs trots att de inte kan med datasystemet, läkare som inte talat svenska, nya läkare varje gång som mer än gärna skriver ut mediciner istället för att hitta en lösning på problemen. Mediciner är ingen långsiktig lösning. Det är något man ska ta i samband med behandling. 

Frågan jag ställer mig är; Vart tar alla skattepengar som går till psyk vägen?

Jag har gått så många år utan att få någon hjälp att jag helt enkelt gett upp. Jag har försökt på alla möjliga vis att få den hjälpen jag behöver, men jag orkar inte bråka längre.