Den här bloggen är tänkt som ett stället där jag kan ventilera mina tankar och känslor. Ibland kan det vara svårt att sätta sig ned och berätta för familj, vänner, arbetskompisar och bekanta hur man egentligen mår. Vissa saker vill jag dessutom inte att de ska veta. Framför allt ska den handla om hur det är att leva med borderline. 

Min uppväxt var stundvis mycket turbulent. Skriken som ekade mellan väggarna fick mig till slut att hamna i min egen lilla värld. Dit kunde ingen ta sig in utom jag. Där fanns bara jag och en mjuk och len trygghet.

Tiden gick och skolan började. Jag mins min frökens burriga, mörka hår och röda glasögon som om det vore i går. Hon stod är uppe vid tavlan och predikade om stavning och tal. Jag tappade snabbt koncentrationen och blev sittande med blicken ut genom fönstret. Så fortsatte det.

Kompisar hade jag gott om, men ingen bästa kompis. Ingen jag kunde eller ville ta med hem. Känslan fanns alltid där att det inte var tillåtet även om jag aldrig frågat rätt ut.

Min mamma log ofta stolt och talade om för vänner och bekanta hur snäll, tyst och oproblematisk jag var när deras barn hittat på bus. Om de bara hade vetat att jag provat att klättra upp för brandstegen på huset. Målet hade varit att ta mig ända upp på taket, ta ett steg ut och sen försvinna. Dessvärre insåg jag ganska snabbt att man som 11 åring inte har tillräckligt långa ben. Det gick bra tills panelen mötte taket. Där tog det stopp. 

När tiden var inne för att börja högstadiet, kom också friheten med på köpet. Jag var ute sent på kvällarna och drack första gången som 13-åring. Livet var underbart. Vid ett tillfälle när det var dags för tältning med tillhörande förfriskningar, betalade vi ett par alkisar som glatt köpte ut åt oss. 

Sådär fortsatte det. Hembränt, öl och vin i mängder... tills min 15 årsdag hade passerat. 

En kväll följde jag med en killkompis hem. Han var snäll och verkade harmlös, men den kvällen blev han som förbytt. Jag anmälde våldtäkten och helt plötsligt stod jag utan kompisar. Ingen ville veta av mig och vid ett tillfälle fick jag en spottloska i ansiktet. Åtalet lades ner. Jag stängde in mig, slutade äta och skar mig och fick socialfobi. 

Efter år av terapi, blod svett och tårar, mådde jag bättre. Jag träffade en kille och blev sambo. Vi flyttade till en annan stad och började om efter lite påtryckningar från mig. 

Vid det laget fanns inte min mamma bilden i längre. Vi tappade kontakten efter ett bråk och hördes inte av på 5 år. Det var en hemsk och sårbar period i mitt liv. Tryggheten försvann precis som min sambo. Han orkade inte med mina humörsvängningar och jag orkade inte med mig själv. Kuratorn lugnade mig och sa att det inte var något fel på mig. Det var sån jag var bara. 

De följande 7 åren som gick varvades av nykärlek, uppbrott, skärsår och tre självmordsförsök där det ena nästan lyckades. Jag var ett enda stort fiasko och muttrade ilsket; "Kan man inte ens ta livet av sig så är man bra inkompetent." 

Mediciner sattes in, men inget hjälpte värst. Det enda som hände var att jag kände mig konstig och inte ens visste hur jag tagit mig till jobbet. 

Ångesten växte från år till år. Lika så kommentarerna om att det inte var något fel på mig. Men min privata värld kom på besök allt oftare. Under en period låg jag i en hel vecka och stirrade in i väggen. Ingen släpptes in. Det var så skönt att bara vara där. Inget gjorde ont där.

När mina problem nått sin kulmen så satt jag och vaggade fram och tillbaka på golvet. Ångesten och den där hemska smärtan som vägrade försvinna ur bröstet. Det kändes precis som de där tre gångerna någon närastående i mitt liv gått bort. Då när jag suttit där och tittade på en mager människa som dragit sina sista andetag. Den enda skillnaden var att ingen hade dött på flera år. Ändå vägrade känslan ge sig av. 

Efter att ha fått ytterligare en period av "koma" förstod äntligen någon att något var fel. Någon dag innan hade jag varit sprallig och glad. Nu låg jag där i sängen igen, onåbar och blek.  Psykiatrin började lyssna på mig och gav mig till till någon som skulle försöka komma på varför jag var som jag var. Diagnosen blev borderline. 

Jag grät och skrattade om vart annat. Skulle jag behöva leva med detta resten av mitt liv? Skulle jag aldrig få den där familjen jag drömt om? Tårarna sprutade åt alla håll när jag läst på lite och insåg att allt som stod om Borderline stämde så fint in på mig. Jag ville öppna fönstret och ta ett kliv ut. 

Nu sitter jag här... en månad efter diagnosen och väntar på en tid till dbt, Dialektisk beteendeterapi. Jag är nervös att jag inte ska klara av det, men samtidigt lättad över att det finns hjälp att få. 

Det som varit svårast för mig är att mitt humör växlat så fort. Linjen mellan att hata och älska något eller någon har inte funnits. Lika så mellan glädje och sorg. Det pendlat upp och ner i en rasande fart utan att jag hinner hänga med riktigt. Hobbys har inte fungerat eftersom mina intressen växlar hela tiden. 

Förhoppningsvis lär jag mig mycket av att läsa gamla inlägg allt eftersom tiden går.