Denna dagen fick några små grå hår att växa fram. En massa strul på jobbet och negativ stämning. Jag ville packa ihop väskan och gå hem. Gärna vråla lite innan också för att tala om mitt missnöje. Istället arbetade jag klart, satte mig i bilen och åkte hem. När jag kom ut på motorvägen vrålade jag allt vad jag orkade. 

Det som gjort dagen så mycket värre var att se mitt senaste ex. morsa på stan. Hon bara blängde och sa inte ett ljud. Egentligen var det lika bra. Jag har aldrig gillat henne särskilt mycket om jag ska vara ärlig. Så varför i hela friden ska jag lotsas göra det? Hon har 7 ungar, men har inte lyckats ta hand om dem över huvudtaget. 

De fyra älsta är snåla och totalt ointresserade av att göra saker om det inte blir på deras sätt. De tre yngsta är är halv krimminella sossfall som vägrar arbeta och gör inbrott för att få nya datorer.  

Själv byter hon män som hon byter underkläder och springer på krogen så fort hon får chansen trots att hon är över 60!

Mitt ex tillhör den delen av barn som är snåla och är dessutom en riktigt morsgris. Han bor granne med sin mamma som för övrigt lagar mat åt honom varje dag. När vi gick isär kom snålvargen fram mer än vanligt. Han fick en chock när jag tog med möbler jag köpt och själv betalat. Han hade naivt trott att jag skulle lämna saker till honom för att vara snäll. Att jag sen skulle stå utan möbler brydde han sig inte om. Presenter jag fått ville han ha tillbaka och började räkna på om mina pressenter kostade lika mycket som hans.  Droppen var när han började räkna på gamla veterinär-räkningar och påstod att jag aldrig betalat hälften. 

Nej, gud så skönt att bli av med den mannen. 

Visst har jag mina dåliga sidor och har problem, men jag skulle aldrig i mitt liv kräva tillbaka presenter. Har jag gett bort något så har jag. 

Om sanningen ska fram ytterligare så är jag rädd för att springa på honom på stan. Ångesten skulle stiga en bra bit över taket. 

Saken är den att jag inte saknar honom alls, vilket är underligt men bra på ett vis. Samtidigt har han sagt så mycket elakt om mig. Privata saker som han skrivit ut på facebook. Som tur är har hans arbetskamrater inte trott ett dugg på honom och försäkrat mig om att ingen som känner honom kommer göra det heller. 

Det roligaste var ändå när han skrev att han hade blivit misshandlad på jobbet, av kunder. Han glömde dock bort att hans arbetskompisar också har fb. Till saken hörde att han aldrig blivit misshandlad utan bara sökte sympati. 

Då är frågan... vem är galnast? Kvinnan med borderline eller mannen som ljuger konstant?