Senaste inläggen

Av linlugg - 15 maj 2011 23:22

Det mesta är väldigt rörigt just nu. Eller jag är rörig snarare. Ilska blandas med hopplöshet som sedan går över i tomhet. Dagarna flyter samman till en enda stor hög av ångest. Jag börjar känna ett enormt stort behov av att få vara ensam samtidigt som jag blir panikslagen av att tänka tanken.

Jag vill inte jobba eller vara arbetslös, sova eller vara vaken. Äta eller gå hungrig. Jag vill allt och inget samtidigt vilket är en väldigt underlig och otroligt energikrävande känsla. 

Helst av allt skulle jag vilja rymma ifrån mig själv, men det går inte. 

Det enda jag vet med säkerhet är att jag vill ha min drömlägenhet, men omgivningen sätter käppar i hjulet hela tiden. Det gör mig frustrerad när människor ena stunden älskar min lägenhet och gärna vill byta till sig den.. För att ångra sig precis innan papprena ska skrivas. Tänk efter FÖRE vad ni vill ha för lägenhet och inte efter. Det sparar en massa tid för alla andra också.


Nu ska jag försöka få ro att sova så jag orkar upp imorgon. 

Av linlugg - 11 maj 2011 22:57

Den senaste tiden har det kännts som om jag går runt och håller andan. Känslorna, tankarna och rädslorna har stängts in i ett litet rum i bakhuvudet. Där får det ligga tills jag vågar ta fram dom.

Hjälpen jag skulle få av psyk verkar inte bli av alls. Den senaste läkaren jag hade tid hos, hittade inte ens min journal. Hon påstod att det inte fanns något skrivet om mig alls, trots att jag "funnits" i deras system i ett par år. 

Remissen som skulle skickas till Dbt, recept på mediciner osv. har inte kommit trots att hon skrivit det i min "nya" journal. Jag ringde och frågade för några veckor sen och då förstod sköterskan inte alls varför hon skrivit så när inget hänt. 

Jag fick ta mod till mig och ringa jouren för att få min medicin. När jag senare åkte dit för att prata med någon så presenterade de sig inte ens. Hur kan de då tro att man ska våga öppna sig för någon man inte ens har ett förnamn på?

Jag fick ett tillfälligt recept som skulle räcka en vecka och hänvisades till öppenvården för att få tillräckligt utskrivet. Men problemet är bara att de inte har någon telefonkö så efter att ha ringt, ring och åter ringt, gav jag upp. Det gick helt enkelt inte att komma fram.  

Som tur är har jag en familjemedlem som står upp för mig när jag inte orkar. Men hur gör de som inte har någon att luta sig emot? 

Hel den här biten med psyk är en skamfläck. Det är ingen ordning på någonting. Journaler slarvas bort, läkare anställs trots att de inte kan med datasystemet, läkare som inte talat svenska, nya läkare varje gång som mer än gärna skriver ut mediciner istället för att hitta en lösning på problemen. Mediciner är ingen långsiktig lösning. Det är något man ska ta i samband med behandling. 

Frågan jag ställer mig är; Vart tar alla skattepengar som går till psyk vägen?

Jag har gått så många år utan att få någon hjälp att jag helt enkelt gett upp. Jag har försökt på alla möjliga vis att få den hjälpen jag behöver, men jag orkar inte bråka längre. 

Av linlugg - 4 maj 2011 22:51

Denna dagen fick några små grå hår att växa fram. En massa strul på jobbet och negativ stämning. Jag ville packa ihop väskan och gå hem. Gärna vråla lite innan också för att tala om mitt missnöje. Istället arbetade jag klart, satte mig i bilen och åkte hem. När jag kom ut på motorvägen vrålade jag allt vad jag orkade. 


Det som gjort dagen så mycket värre var att se mitt senaste ex. morsa på stan. Hon bara blängde och sa inte ett ljud. Egentligen var det lika bra. Jag har aldrig gillat henne särskilt mycket om jag ska vara ärlig. Så varför i hela friden ska jag lotsas göra det? Hon har 7 ungar, men har inte lyckats ta hand om dem över huvudtaget. 

De fyra älsta är snåla och totalt ointresserade av att göra saker om det inte blir på deras sätt. De tre yngsta är är halv krimminella sossfall som vägrar arbeta och gör inbrott för att få nya datorer.  

Själv byter hon män som hon byter underkläder och springer på krogen så fort hon får chansen trots att hon är över 60!


Mitt ex tillhör den delen av barn som är snåla och är dessutom en riktigt morsgris. Han bor granne med sin mamma som för övrigt lagar mat åt honom varje dag. När vi gick isär kom snålvargen fram mer än vanligt. Han fick en chock när jag tog med möbler jag köpt och själv betalat. Han hade naivt trott att jag skulle lämna saker till honom för att vara snäll. Att jag sen skulle stå utan möbler brydde han sig inte om. Presenter jag fått ville han ha tillbaka och började räkna på om mina pressenter kostade lika mycket som hans.  Droppen var när han började räkna på gamla veterinär-räkningar och påstod att jag aldrig betalat hälften. 

Nej, gud så skönt att bli av med den mannen. 


Visst har jag mina dåliga sidor och har problem, men jag skulle aldrig i mitt liv kräva tillbaka presenter. Har jag gett bort något så har jag. 

Om sanningen ska fram ytterligare så är jag rädd för att springa på honom på stan. Ångesten skulle stiga en bra bit över taket. 

Saken är den att jag inte saknar honom alls, vilket är underligt men bra på ett vis. Samtidigt har han sagt så mycket elakt om mig. Privata saker som han skrivit ut på facebook. Som tur är har hans arbetskamrater inte trott ett dugg på honom och försäkrat mig om att ingen som känner honom kommer göra det heller. 

Det roligaste var ändå när han skrev att han hade blivit misshandlad på jobbet, av kunder. Han glömde dock bort att hans arbetskompisar också har fb. Till saken hörde att han aldrig blivit misshandlad utan bara sökte sympati. 


Då är frågan... vem är galnast? Kvinnan med borderline eller mannen som ljuger konstant?

Av linlugg - 3 maj 2011 22:44

Den här bloggen är tänkt som ett stället där jag kan ventilera mina tankar och känslor. Ibland kan det vara svårt att sätta sig ned och berätta för familj, vänner, arbetskompisar och bekanta hur man egentligen mår. Vissa saker vill jag dessutom inte att de ska veta. Framför allt ska den handla om hur det är att leva med borderline. 

Min uppväxt var stundvis mycket turbulent. Skriken som ekade mellan väggarna fick mig till slut att hamna i min egen lilla värld. Dit kunde ingen ta sig in utom jag. Där fanns bara jag och en mjuk och len trygghet.

Tiden gick och skolan började. Jag mins min frökens burriga, mörka hår och röda glasögon som om det vore i går. Hon stod är uppe vid tavlan och predikade om stavning och tal. Jag tappade snabbt koncentrationen och blev sittande med blicken ut genom fönstret. Så fortsatte det.

Kompisar hade jag gott om, men ingen bästa kompis. Ingen jag kunde eller ville ta med hem. Känslan fanns alltid där att det inte var tillåtet även om jag aldrig frågat rätt ut.

Min mamma log ofta stolt och talade om för vänner och bekanta hur snäll, tyst och oproblematisk jag var när deras barn hittat på bus. Om de bara hade vetat att jag provat att klättra upp för brandstegen på huset. Målet hade varit att ta mig ända upp på taket, ta ett steg ut och sen försvinna. Dessvärre insåg jag ganska snabbt att man som 11 åring inte har tillräckligt långa ben. Det gick bra tills panelen mötte taket. Där tog det stopp. 

När tiden var inne för att börja högstadiet, kom också friheten med på köpet. Jag var ute sent på kvällarna och drack första gången som 13-åring. Livet var underbart. Vid ett tillfälle när det var dags för tältning med tillhörande förfriskningar, betalade vi ett par alkisar som glatt köpte ut åt oss. 

Sådär fortsatte det. Hembränt, öl och vin i mängder... tills min 15 årsdag hade passerat. 

En kväll följde jag med en killkompis hem. Han var snäll och verkade harmlös, men den kvällen blev han som förbytt. Jag anmälde våldtäkten och helt plötsligt stod jag utan kompisar. Ingen ville veta av mig och vid ett tillfälle fick jag en spottloska i ansiktet. Åtalet lades ner. Jag stängde in mig, slutade äta och skar mig och fick socialfobi. 

Efter år av terapi, blod svett och tårar, mådde jag bättre. Jag träffade en kille och blev sambo. Vi flyttade till en annan stad och började om efter lite påtryckningar från mig. 

Vid det laget fanns inte min mamma bilden i längre. Vi tappade kontakten efter ett bråk och hördes inte av på 5 år. Det var en hemsk och sårbar period i mitt liv. Tryggheten försvann precis som min sambo. Han orkade inte med mina humörsvängningar och jag orkade inte med mig själv. Kuratorn lugnade mig och sa att det inte var något fel på mig. Det var sån jag var bara. 

De följande 7 åren som gick varvades av nykärlek, uppbrott, skärsår och tre självmordsförsök där det ena nästan lyckades. Jag var ett enda stort fiasko och muttrade ilsket; "Kan man inte ens ta livet av sig så är man bra inkompetent." 

Mediciner sattes in, men inget hjälpte värst. Det enda som hände var att jag kände mig konstig och inte ens visste hur jag tagit mig till jobbet. 

Ångesten växte från år till år. Lika så kommentarerna om att det inte var något fel på mig. Men min privata värld kom på besök allt oftare. Under en period låg jag i en hel vecka och stirrade in i väggen. Ingen släpptes in. Det var så skönt att bara vara där. Inget gjorde ont där.

När mina problem nått sin kulmen så satt jag och vaggade fram och tillbaka på golvet. Ångesten och den där hemska smärtan som vägrade försvinna ur bröstet. Det kändes precis som de där tre gångerna någon närastående i mitt liv gått bort. Då när jag suttit där och tittade på en mager människa som dragit sina sista andetag. Den enda skillnaden var att ingen hade dött på flera år. Ändå vägrade känslan ge sig av. 

Efter att ha fått ytterligare en period av "koma" förstod äntligen någon att något var fel. Någon dag innan hade jag varit sprallig och glad. Nu låg jag där i sängen igen, onåbar och blek.  Psykiatrin började lyssna på mig och gav mig till till någon som skulle försöka komma på varför jag var som jag var. Diagnosen blev borderline. 

Jag grät och skrattade om vart annat. Skulle jag behöva leva med detta resten av mitt liv? Skulle jag aldrig få den där familjen jag drömt om? Tårarna sprutade åt alla håll när jag läst på lite och insåg att allt som stod om Borderline stämde så fint in på mig. Jag ville öppna fönstret och ta ett kliv ut. 


Nu sitter jag här... en månad efter diagnosen och väntar på en tid till dbt, Dialektisk beteendeterapi. Jag är nervös att jag inte ska klara av det, men samtidigt lättad över att det finns hjälp att få. 

Det som varit svårast för mig är att mitt humör växlat så fort. Linjen mellan att hata och älska något eller någon har inte funnits. Lika så mellan glädje och sorg. Det pendlat upp och ner i en rasande fart utan att jag hinner hänga med riktigt. Hobbys har inte fungerat eftersom mina intressen växlar hela tiden. 


Förhoppningsvis lär jag mig mycket av att läsa gamla inlägg allt eftersom tiden går. 



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Maj 2011
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards